Det började natten till den 11 Augusti. Jag kände igen känslan, fast nu var den starkare -jag hade fått min första riktiga värk! Jag försökte sova vidare, men sedan kom det en till och efter den kom det en till och så fortsatte det hela natten. Det var inte regelbundna värkar och vattnet hade inte gått, och det gjorde ju inte så himla ont heller så jag tänkte att det nog kunde vänta med att ringa till förlossningen. Jag kommer ihåg att jag tänkte att detta skulle bli lätt som en plätt.

 

På morgonen hade det lugnat ner sig, jag kunde äntligen sova och det gjorde jag rätt i för på kvällen kom det igång igen, denna gången något starkare än tidigare. Nu tänkte jag att det minsan skulle bli bebis på natten. Tji fick jag! Kommande 6 dygn var fulla av värkar, något oregelbundna men starkare och starkare blev dom.

 

2 gånger under dessa 7 dygnen åkte vi in till BB och båda gångerna sa de att det inte var igång på riktigt. Första gången vi kom in var jag öppen 1 cm. 1 cm? Här började jag ana att jag hade ett rent helvete framför mig. Jag fick med mig tabletter hem som skulle göra att det stanna av lite så jag kunde få lite sömn, för det var ingenting jag hade fått mycket av. Sömn fick jag dock inte många timmar och stannade av gjorde det inte heller.

 

Andra gången vi åkte in var jag öppen 2 cm. Jag ville skrika rakt ut! Jag var så trött. Jag ville bara få detta överstökat. Frustrationen var total! Denna gången fick vi dock stanna kvar på sjukhuset över natten. Jag fick morfin för att kunna slappna av och sova. Thank god! Jag sov däremot inget vidare men jag kände mig avslappnad mellan värkarna som inte var så påtagliga längre. På morgonen dagen efter fick vi frukost. Härligt, tänkte jag, vi får stanna kvar. Det fick vi inte.

 

Väl hemma försökte jag med allt. Duscha, bada, gå, vagga, sitta, ligga. Ligga! Harre gud vad ont det gjorde att ligga ner när värkarna kom, det var fruktansvärt. Vid denna tidpunkten var jag helt slut, jag var less på allt. Jag var nästan arg på bebisen inne i magen, här hade jag slutat röka, hållt mig undan alkohol, stått ut med konstant nästäppa och halsbränna i 9 månader. Varför gjorde hon såhär mot mig?

 

Natten till den 18:e augusti var fruktansvärd. Jag halvlåg i sängen och kämpade mig igenom värk efter värk. De kom och gick med 2-5 minuters mellanrum. Ont gjorde det. Hiskeligt ont! Jag sa till mig själv att ta en timme i taget, så var det snart morgon igen. Linus sov. Den jävlen bara låg där och sov. Jag var så arg och avundsjuk på honom.

 

Morgonen kom och jag var helt förstörd. Jag grät och grät. Jag ringde min mamma som snabbt kom över till mig. Tänk att man kan vara 24 år gammal, påväg att få sitt första barn och ändå bara villa ha sin egen mamma. När hon hade kommit kände jag mig lugnare, men värkarna fortsatte och de började göra väldigt, väldigt ont. Mamma ringde till förlossningen och som den beskyddande mor hon är lät hon dom veta att jag minsan skulle få komma in och få hjälp, för såhär skulle jag inte behöva ha det längre.

 

När vi kom fram 12:00 möttes vi av en fantastisk sköterska som var så himla förstående och lugnade mig direkt genom att bara säga "jag förstår, vi ska hjälpa dig". Jag började med att ta ett varmt bad men det lindrade ingen smärta alls. Ganska snart gick jag upp från badet och in i mitt rum till min älskade lustgas. Tacka gud för lustgas säger jag bara! Plötsligt blev allt mycket lättare, återigen kände jag att detta skulle bli en dans på rosor.

 

Två timmar senare tog de hål på fosterhinnan och satte dropp för att skynda på förloppet. I samma veva kom Linus in till BB och avlöste min mamma. Jag andades på med min lustgas, den var som fastlimmad i ansiktet på mig. Omkring 18:00 bad jag om en epidural som jag ett par minuter senare också fick. Skönt! Ett par timmars lyx kändes det som. Den här dansen på rosorna håller i sig, detta klarar jag galant tänkte jag.

 

Nåja, krystvärkarna kom 22:30 och jag fick en chock! Jag blev rent av panikslagen. Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig att man kan känna en sådan smärta. Det var som om kroppen gick på autopilot, jag hade ingen kontroll, jag bara hängde med. Ni vet när man sätter i halsen och börjar hosta - det är i princip omöjligt att inte hosta. Så var det! Det var omöjligt att hålla emot. Trots detta var jag så otroligt trött, min kropp orkade inte mer, jag var fysiskt utmattad efter alla dessa dygnen med minimal sömn och vila. Att dom sedan tog bort lustgasen från mig gjorde inte saken bättre - jag blev arg som ett bi!

 

Ca 23:00 sa de till mig att sugklockan skulle tas till. Gud vad skönt, tänkte jag, då slipper jag göra jobbet! Riktigt så lätt var det dock inte. Det kommer in ett helt gäng i rummet, en av dom har gummistövlar på sig. En något äldre kvinna ställer sig vid min vänsta sida, hon trycker för kung och fosterland på min mage. 2st står vid mina fötter, en annan uppe vid mitt huvud och en står brevid Linus, på min högra sida. Kvinnan med gummistövlarna är hon som har hand om sugklockan. När hon börjar slita och dra tänker jag att det ser groteskt ut. Tanken övergår snabbt till panik, ren och skär panik. Det gjorde så fruktansvärt ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag skrek och skrek, jag bad om ursäkt för att jag skrek också skrek jag lite till. Jag har aldrig hört ett så högt skrik i hela mitt liv. Jag tittar upp på Linus som ser livrädd ut, han håller min hand och jag kramar om den så hårt att jag trodde jag bröt alla ben i den, nu är min tid kommen, tänkte jag.

 

23:11 tittar lilla Leia ut. Äntligen! Äntligen är det över. Jag överlevde!

"Ungen skriker ju för fan inte, varför skriker hon inte"

Jodå, det kom snart ett ljuvligt skrik och sedan lades den finaste lilla bebisen på min mage. Navelsträngen var ganska kort, så innan hon fick komma upp på bröstet till en puss-sugen mamma fick hennes pappa klippa navelsträngen.

 

Det är helt otroligt hur snabbt all denna smärta bara försvinner. Jag personligen tror att det faktiskt fortfarande gör ont, men i jämförelse med vad som var bara ett par minuter innan är det ingenting man reflekterar över. Det var dock inte över riktigt än. Moderkakan skulle tydligen också ut, jag som trodde att den liksom bara trillade ut hade helt fel. Det drogs och drogs, krystades och krystades och sedan var den ute. Klart? Nej, sedan skulle det ses efter så att inga rester fanns kvar. Barnmorskan sa "jag ska bara känna lite på magen här". Känna lite? Vad menar hon med det? Har hon ingen verklighetsuppfattning? Hon tryckte ner båda händerna så hårt att det kändes som hon var bak vid ryggraden på mig. Jag höll andan och blickade bort mot mina två fina någon meter bort. 3 gånger upprepades detta och sedan var jag fri!