När vi kom hem igen stupade jag i sängen, värkarna avtog litegrann och jag gick upp och åt frukost, tog en dusch och hann tänka att det nog bara var jobbiga förvärkar. För säkerhets skull gick jag och lade mig igen runt 10.00 för att vara så utvilad och stark som möjligt om en eventuell förlossning trots allt skulle komma. Värkarna fanns där, dom blev starkare och starkare, vid denna tidpunkten började jag andas mig igenom de, fast nu kunde det dröja upp till 10 minuter mellan värkarna. De kommande 2 timmarna var ganska lugna men jag såg ett tydligt mönster i värkar betet, de blev tätare och tätare igen.

12.00 ringde jag till förlossningen för att höra mig för, här hade vi ungefär 3 minuter mellan värkarna igen. Vi kom fram till att vi skulle avvakta fram mot kvällen för att se om de skulle avta igen. De kommande 6 timmarna låg jag i sängen, andades och klockade värkar. Jag slumrade till ganska bra mellan värkarna trots att det bara rörde sig om minuter. De blev aldrig tätare än 3 minuter men runt 18.00 beslöt jag mig för att åka in till förlossningen då de trots allt blev starkare för varje timme som gick.

Efter undersökningen visade det sig att jag var öppen 4 cm och de såg att jag var inne i ett värkarbete så vi fick stanna kvar, 19.00 skrevs vi in och jag gick ganska direkt in och duschade med det varmaste vattnet som gick att få, strålen riktade jag ganska uteslutet mot magen och svanken där jag nu också började känna av värkarna.

21.00 hoppade jag upp i sängen och en ny undersökning gjordes - 5cm. Här tappat jag hoppet en smula, 1 cm på 2 timmar. Ahja, jag hade klarat det ganska bra hittills så det va väl bara att fortsätta dårå. Linus frågar hur lång tid detta kan komma att ta (med tanke på förra förlossningen som var så himla utdragen) och den äldre barnmorskan svarar att vi har bebis innan frukost, men kanske till och med innan midnatt. Linus blir lite exalterad över att det kunde bli på självaste luciadagen.

22.00 konstateras det att jag har etablerat värkarbete, här omkring börjar jag också be om lustgasen. Den hjälpte dåligt och ganska omgående bad jag om ökad mängd, upprepade gånger. Härifrån eskalerade det ganska snabbt i styrka. Min fantastiska barnmorska frågar om jag inte ska ha en epidural trots allt men efter noga övervägande tacka jag bestämt nej. Jag kände mig som superwoman där ett tag.

Härefter har jag dålig koll på tider och hur öppningsskedet gick men jag satte mig på en pilatesboll en stund för att snabbare få ner bebisens huvud. När jag satt där och gungade fram och tillbaka samtidigt som jag lutar mig över sängkanten och har lustgasen i högsta hugg tycker jag lite synd om mig själv. "Efter detta förtjänar jag en jättebra julklapp" säger jag till Linus. Han svar minns jag inte, jag fick en värk och försvann in i dimman av lustgasen igen. Värkarna kom så snabbt och häftigt att jag inte riktigt hann med att börja andas i lustgasen innan toppen av värken var nådd, så till slut andades jag i masken hela tiden. Resultatet av det var en ganska frånvarande morsa. Jag svävade på mina egna moln och upplevde världen lite som jag själv ville.

23.00 ville jag krysta, ni vet som när man kräks, det går av sig själv. Vattnet hade fortfarande inte gått. Upp i sängen för en ny undersökning. Fullt öppen. De beslutar sig för att ta hål på hinnan och ut forsar vattnet.

Några minuter senare gör värkarna så ont att jag skriker efter epidural. Barnmorskan säger att det är dags för bebisen att komma ut nu och därmed är det för sent för en epidural. Uppgivet säger jag att jag inte kommer klara det. Barnmorskan håller inte med. Vi gnabbas ett par vändor om hurvida jag kommer klara det eller ej, jag avslutar med att en våg av krystkänslor kommer över mig, det går inte att hålla emot länge, nu vill hon ut.

23.35 får jag min första krystvärk och allt jag minns är att jag skriker i slutet av värken innan jag faller tillbaka i sängen.

Värk nummer 2 är en repris av den första. Jag ombeds hålla emot och inte krysta - jag lyder.

23.41 krystar jag för tredje gången och ut kommer en blå liten bebis som läggs på mitt bröst. Lova Elna Linusdotter är född, 52 cm och 3770 g kärlek.

Nämeh, se där va!

Jag har hittat tillbaka. Nu ska jag absolut inte säga att jag kommer vara aktiv här inne från och med nu, men ett inlägg om året ska jag väl kunna få till. Förhoppningsvis mer - det kan ju trots allt vara roligt att se tillbaka på om många, många år.

 

Vad har hänt då?

Vi har flyttat typ 3 gånger och.. tja,ingenting mer av värde att berätta än så egentligen.

 

Leia har blivit så stor. Så himla, himla stor.

Hon pratar hela meningar. Hor skrattar, gråter och skriker.

Hon har ett hejdundrandes humör och hon är mycket envis.

Hon trivs bra på dagis och har en bästis som heter Elin som hon tjatar om förjämnan.

Hon håller på med potträning och är superduktig.

Hon har fått sluta med napp när hon inte ska vila eller sova. (Japp, mamma vann striden)

Säkert mycket mer nytt än så sedan i Maj månad, men ni vet, det är svårt att komma ihåg.

 

Jag tänkte att jag avrundar detta inlägget med några bilder på vår stora, fina tjej.

Ps. Hur sjukt är det inte att här fortfarande tittar in folk varje dag? Kul iallafall!

 

Jag har suttit och fixat lie bilder medans Leia vila middag.

För några dagar sedan passade jag på att ha en liten fotostund med henne och här får ni ta del av resultatet.

 

 

Go´kväll mina damer och herrar.

Här sitter jag i en tyst lägenhet med datorn i knät och kattskrället vid fötterna. Leia sover sedan länge och Linus gav upp TV-spelet och testade lyckan i sovrummet istället. Mina två hjärtan. Ja, okej tre då. Fast jag gillar inte katten lika mycket.

 

Denna veckan har gått fort. Det kan bero på att jag i tisdags trodde att det var måndag.

Varför? Huuur kan man tro något sådant?

Jo, det kan jag berätta! Linus blev varslad från sitt arbete och har varit arbetslös sedan mitten av mars. Men hörrni! I måndags ringde hans arbetsledare och meddelade att han var välkommen tillbaka redan dagen efter - Tisdag! Så då började vi om igen - upp 30 minuter tidigare för att göra klart inte bara sig själv utn även den lilla damen. Och därför kändes tisdagen som en måndag.

 

Något annat kul som händer är att jag om exakt två veckor är i London. Ja, ni hörde rätt. Jag ska dit med jobb och kära kollegor. London, som sägs vara staden att shoppa i. Jag har försökt att spara så mycket som möjligt denna månaden och jag kan stolt meddela att jag förmodligen kommer ha lyckats spara ihop.. 500:-. YEY! Leia kanske får ett par strumpor. MEN - ett par strumpor från London är väl inte fy skam?

 

 

Hej hej, eller vad man brukar säga.

Trevligt att ni fortfarande hittar in hit trots att denna bloggen är mer död än levande just nu.

 

Jag tänkte dock prata om en helt annan sak.

Jag har sedan jag var väldigt, väldigt liten haft lite av ett sjätte sinne. Jag har på något vis kunnat "läsa av" människor. Jag skapar mig en uppfattning väldigt snabbt och det stämmer i 99% av fallen. Det är med andra ord väldigt svårt att ligga på plussidan hos mig om man inte är en bra människa rakt igenom.

 

Idag hände något roligt. Eller, ni ska få höra hela historian.

Jossan är min bästa vän, hon har träffat Leia kontinuerligt från dagen hon föddes. Nu på senare har Leia blivit frälst i Jossan, hon är typ det bästa som finns i världen just nu. 

Idag skulle vi gå och handla, jag och den lilla. Leia ville inte åka vagnen så vi skulle gå dit. När vi kommit ut till dörren ropar Leia "Jossa, Jossaaa" varpå jag svarar att Jossan är hemma. Hon ger sig inte så vi går hem till Jossan för att hälsa på. Efter lite spexande i trappuppgången tar Leia min hand och drar in mig till Jossan. När vi varit där ett tag så säger jag att vi ska gå till affären. "Neeeej" säger Leia. Några minuters tjat senare tröttnar jag och tänkte köra den där klassikern ni vet, "nu går jag" och hoppas på att ungen liksom ska fatta galoppen och bara hänga på. Närå, "hejdå mamma" säger Leia och vinkar till mig med världens största leénde.

 

Nåja, nu till det jag skulle komma till då:

Jossan hade en, för Leia, okänd man på besök hemma hos sig när jag gick iväg och handlade. Ensam. Leia brukar vanligtvis inte gilla främmande människor, hon är väldigt vaksam och försiktig. Blyg eller rent av rädd om man hellre vill säga det. Hon kan även visa tydlig att hon inte riktigt litar på folk, kända som okända. Men denna mannen, Leia accepterade honom på en gång. Dom lekte och spelade spel. Jag undrar om inte Leia också har den där fingertoppskänslan för människor, precis som sin mor. Det var första gången jag träffade honom och jag fick en bra känsla jag också.

 

Gokväll!

Jag sitter och funderar på vårt lilla hus. Jag tycker att det kan bli klart snart!

Just nu är jag inne på tapeter. Vi har aldrig haft tapeter (ni förstår vad jag menar), vi har alltid målat och just nu känns det inte så kul. Jag vill ha det mesta vitt men jag vill gärna få in en fondtapet i sovrummen.

 

Leia vill promt ha denna tapeten på sitt rum.

Jag har föresten fått en ny tjänst och började på den förra veckan. Jag älskar det. Jag var splittrad och osäker på om jag gjorde rätt val men såhär med facit i hand så gjorde jag verkligen rätt.

Mer då? Leia sjunger mest hela tiden, man hör melodier av "imse vimse spindel" "björnen sover" "blinka lilla stjärna" "klappa kaka" "lilla snigel" och några andra som jag inte känner igen. Hon kan inte hela sångerna, hon kan typ en textrad som hon kör om och om igen. Sött!

Nu ska jag ta upp monstret som ska få lite middag och sen.. ska vi nog se på OS.

Dagen började 06:00 då jag gick upp, gjorde välling till busfröet och väckte henne. Det tog emot att väcka ett så vackert sovande barn. Hon slog upp sina stora, blå och sa "HEJ" och jag kunde inte annat än le. Vällingen fick hon dricka ute i soffan till Disney. Sedan fick hon en nu blöja och ett gäng kläder på sig. När jag lyfta upp henne sa hon "mamma" och kramades. Tanken på att skicka iväg henne till dagis när hon är sådär mysig var inte rolig. Vi satte oss ner och tog på alla ytterkläder och skor. Jag frågade efter en kram och en puss och sen snodde jag några extra av varje. När pappa tog henne i famnen sa hon "hejdå" och jag svarade och vinkade.

Pappan ringde mig senare och lät glad. "Det gick ju busenkelt" sa han. Hon hade inte gråtit, hon hade hoppat upp i famnen på sin fröken och sagt hejdå till pappa. (Hur säger man till en manlig fröken?)

Oj, så skönt tänkte jag.

Resterande dagar (9 dagar totalt) gick iofs lika bra/dåligt. Hon skriker som en stucken gris vid lämning, det kan ta allt från 3-15 minuter innan hon lugnar ner sig. Hon sitter gärna i fröknarnas knä eller nöjer sig med att bara hålla handen. Hon har börjat leka litegrann med leksaker/andra barn. De större flickorna gillar henne och det känns väl ganska skönt, då har dom hennes rygg om hon skulle komma i fight.

När jag kommit för att hämta henne har jag fått en snabb kram, sedan har hon rusat iväg för att visa upp allt från "kompisar" till leksaker och lådor.

Imorgon är det allvar, då lämnas hon av pappa 06:30 och hämtas 16:30. Hoppas att det går bra! Hon har iallafall både ätit och vilat middag där under denna veckan och det har gått bra, så det ska nog inte vara några större problem. Mammahjärtat kan lugna sig med att dagis dessutom har instagram och lägger upp några bilder på dagarna, hoppas min lilla loppa syns till där!

Idag var första dagen som jag skulle lämna Leia själv på dagis, förra veckan var Linus med.

Tanken var att jag skulle ta bussen för att lämna henne, åka buss tillbaka och sedan gå tillsammans med Emilie för att hämta hem henne igen. Det var en runda på ca 1 mil vi skulle avklara.

 

Nåja!

Det brukar ju inte alltid bli som man planerar och inte heller idag.

När jag lämnade av Leia på dagis upptäcker jag att våra bakhjul på vagnen är i princip platta.

Efter lite panik och funderingar på hur jag skulle kunna hämta ungen utan vagn så pinnade jag hem till min farmor och farfar. Farfar har alltid fixat mina cyklar så jag förmodade att han kunde hjälpa mig. Han pumpade och hade sig medans jag åt en macka och snicksnackade med farmor. Efter en liten stund gick jag tillbaka för att hämta Leia och möta upp Emilie, vagnen rullade på bra och luften var kvar när vi kommit fram till dagis. Skönt, tänkte jag, inget hål.

 

Nåja igen!

Efter att vi gått typ 10-15 minuter påväg hem märker jag att vagnen drar åt höger. Jorå, punka igen.Inte lite heller, helt och hållet. Vi fick gå upp till närmaste busshållsplats och ta bussen hem. Så gick det med den promenaden! Fast jag har ändå promenerat ca 6 km idag så det får jag väl vara nöjd med. Kallt var det också. Svinkallt.

 

Nu har jag iallafall fått bytat slang på höger däck. Än sålänge verkar de två andra hålla luften, men vi får väl se hur jag får lämna ungen imorgon. Hon kanske får gå, vem vet.

 

Påtal om vagn så vill jag ha en ny vagn.

Leia börjar redan växa ur vår nuvarande och det känns lite snålt att låta henne sitta så trångt. Jag vill även komma ifrån den ergonomiska sittdelen och ha en vagn där man kan fälla ryggen istället. Inför vår och sommar vill jag dessutom ha en vagn med bättre sufflet, någon som skyddar mer än den vi har nu gör. Jag vet vad för vagn jag vill ha och som uppfyller alla krav, jag måste bara ha råd först.

 

 

Idag lämnade jag henne själv, det gick lite sämre idag än vad det gjorde igår och det är för att hon vet vad som ska hända, sa fröken. Vi kramades och sa hejdå och sedan tog fröken henne i handen och gick in. Leia skrek men det gick tydligen över ganska snabbt. Hon hade utforskat lite mer idag, men det var mycket viktigt att hålla fröken i handen hela tiden. Hon fick upp ögonen för en ny fröken också (det är en fröken som har hand om Leia vid inskolningen, men där ju ett par stycken till att välja mellan sen) så hon fick också en kram idag när vi sa hejdå. Skönt att hon gillar personalen!

Nu ska vi håll helg och på måndag är jag ensam med inskolningen. Tack Linus för att du valde ett dagis på andra sidan stan så att jag får mig en liten cykeltur.

Lämningen gick mycket bättre idag!

Hon tog fröken i handen, vi sa hejdå och hon gick in med fröken (läs: drogs in) när vi gick ut. Visst blev hon ledsen, men inte lika hysteriskt som igår. Det hade gått bra under tiden hon var där, hon hade lekt lite med några leksaker och till och med suttit hos en annan fröken ett tag. Hon blev lite osäker när de större barnen kom (de större barnen är i samma stuga som de små under luncherna, tror jag det var) men då var det dax att åka hem.

Imorgon ska hon vara där lite, lite längre, det går säkert bra!

Vi var på plats 09:30. Jag var lite nervös och visste inte riktigt hur jag skulle agera i situationen. Jag frågade fröken om vi bara skulle gå, även om hon var ledsen (med tanke på att det bara var andra dagen och första dagen vi lämnade henne), men det skulle vi.

Vi började gå och hon vrålade. "Mammaaaa, mammaaaaa". Linus flinade och segade sig ut. Mitt hjärta brast lite och jag bad honom att skynda sig på. Man klarar inte hur mycket som helst, liksom.

Äntligen ute!

Fan, jag hör hennes skrik ändå.

Helvete!

Jag sa ju inte ens hejdå.

Mitt i allt glömde jag att säga hejdå. Fy va hemsk jag kände mig. Usch!

Jag kan sakna min gravidmage. Det var vackert (innan den sistamånaden). Det var mysigt (innan den sista månaden). Det går inte riktigt att sätta ord på hur det kändes men det var många gånger fantastiskt. Många gånger också jobbigt och påfrestande. Vi kan ju konstatera att vi helt enkelt kan skippa den sista månaden.

 

Jag satt och gick igenom gamla bilder efter senaste inlägget och fick syn på preggo-mig.

Jag kan inte hjälpa att tycka att jag nog aldrig varit mer vacker. Där inne låg hon, min finaste ägodel.

 

 

Igår satt jag och Linus i soffan, minstingen röjde runt bland sina leksaker någon meter från oss.

Jag brukar sitta så och bara stirra. Stirra på min dotter, känna kärleken rusa genom hela kroppen och bara le.

Det gjorde jag igår och så sa jag till Linus -"kan du förstå att vår lilla, lilla bebis ska börja på dagis?"

 

Vi skulle inte vara på plats förän 13:00 idag, vilket betyder ingen middagsvila för Leia som brukar sova mellan 12-14, därför fick vi en otroligt skön sovmorgon till 10:30. Det kunde hon väl bjuda på med tanke på vad hon lät mig genomgå tidigt, tidigt imorse.

Väl där blev hon lite blyg men det gick över ganska snabbt. Hon lekte lite med sakerna som erbjöds och gick på korta upptäcktsfärder, hela tiden med ett öga på mamma och pappa såklart. När vi skulle gå vinkade hon till sina blivande kompisar och fröknar.

 

Mammahjärtat klarade sig ganska bra idag alltså!

Jag fick svar på en del frågor och funderingar, lugnande sådana.

Imorgon ska vi dit 09:30 och då ska vi inte gå in med henne utan då ska vi lämna av henne precis som om vi skulle iväg till jobbet någon timme. Usch, det kan komma att bli desto jobbigare! Fröken sa dock att hon ringer om det inte skulle lugna ner sig och hon verkligen, verkligen vill ha sin mamma. Jag försöker lugna mig med det.

 

 

Varför hon vaknar har jag ingen aning om men hon lugnar sig såfort man är i rummet. Insomningssvårigheten har alltså övergått till detta. Jag föredrar fan den första. Tröttsamt är det iallafall, inte konstigt man tappar allt hår. Dessutom är det lilla som är kvart grått. Nåja, lite av det iallafall.

Senare idag, närmare bestämt kl 13:00 ska vi på vår första indkolningsdag på dagis. Spännande!

Nähäää, jag får väl fortsätta här då. Jag ger snart upp, även om jag är jävligt envis. Jag är jävligt trött också. Jag vill väldigt gärna sova. Nu.

Oj!

Nu tystnade skriket. Vad händer?

Ett litet "mamma" knystades fram. Ett till. Ett till. Ett till. Ett till, något längre utdraget. Två till, tätt följda av varandra. Tystnad. Snyftande. Tystnad. Hallelulja! Godnatt igen dårå.

Sådärja, nu är julen förbi!

Jag hade svårt att tro det den 20:e när vi hade inte bara en eller två dagar av julfirande att se fram emot utan fyra stycken. Jisses säger jag bara! Nästa år ska jag ha julafton hemma och de som vill fira med oss får komma, annars får det vara.

 

Det har iallafall varit en ganska mysig tid, trots allt farande och flängande. Leia har hanterat alltihopa mycket bra trots att det blivit lite ruckat på hennes rutiner. Hon är superglad över alla sina julklappar som hon fått.

 

Vad som fanns i paketen:

Bobbycar (Bii) - en favorit.

Docka (Gocka) och bilstol till dockan - också en av favoriterna.

Massor av kläder - mammas favoriter.

Vinteroverall (Gacka)

Leksakstrumma - också en favorit.

Byggleksak - även det en favorit.

Stafli - pappas favorit.

Potta

Gummistövlar (Goo)

 

Det var nog det hela, jag ber om ursäkt om jag glömt något, jag har inte världens bästa minne Orden inom parantes är alltså så Leia själv säger. Hon tror att overall och jacka är samma sak. Gummistövlar och skor också.

 

Mamman i familjen fick också en fantastiskt present av pappan i huset. Glasögon! Japp, ni läste rätt. Denna mamman har haft linser i över 15 år utan att komplettera med glasögon (ajaj). Dessutom sover hon med dom (ajaj). Nåja, det ska bli ändring på det. Förhoppningsvis får jag dom i nästa vecka.

 

Lite julbilder nurå, håll tillgodo!

 

Till middagsvilan var det skrikfest igen. Linus som var bakis fick nog och tog in henne i stora sängen och vilade med henne. För mig själv tänker jag att det inte alls är bra att göra sådär, då får hon ju som hon vill. Men där och då orkade jag inte bry mig. Dom fick sova tillsammans. Också fick jag en söt bild också.

Inför natten skulle jag prova att vara med henne i hennes rum tills hon somnade. Det började med vrålande utan dess like, det började redan i famnen innan jag lagt ner henne i sängen. Jag förmodar att det är antingen för att hon är mörkrädd eller för att hon inte vill bli lämnad. Väl i sängen blev hon hysterisk, försökte klättra ut och var uppbart förtvivlad. Efter vad som kändes som en evighet fick jag henne att ligga ner. Jag hade ena handen på hennes huvud och andra på hennes mage. Flera gånger efter att hon lugnade ner sig frågade hon efter mamma varpå jag svarade "mamma är här" och hon slappnade av igen. Jag vaggade sängen och fortsatte ha handen på hennes huvud. Hon somnade efter drygt en halvtimme.

Nå, vad tror ni? Rädd för mörker eller rädd att bli lämnad? Jag tror nog att det är för att hon inte vill bli lämnad. Om hon bara visste. Om hon bara visste att jag aldrig någonsin skulle lämna henne. Min fina lilla skatt.

Nej, nu får jag väl ta upp henne igen. Jag tycker synd om henne när hon har det vettskrämda skriket. Hon får somna brevid mamma i stora sängen ikväll, jag har ingen ork för 5-minutersmetoden idag.

Varför vill min unge inte sova?

Jag återkommer till det föresten.

Idag åkte vi till väla för att handla julklappar. Tidigt ute i år, jag brukar handla julklapparna den 23:e. Konstigt nog är detta året det år som jag inte hittat alls bra/många julklappar. Jag har spenderat 5 timmar på väla och hittat julklapp till två stycken. Leia är en, så det kan knappt räknas. Om det beror på att jag inte alls visste vad jag ville köpa eller på att ungen min inte alls var rolig att ha och göra med idag vet jag inte. Men att sitta i vagnen är nu för tiden aptråkigt. Att vila middag på annat ställe än hemma är omöjligt. Att låta bli att skrika för halva väla är att glömma. Det är däremot jätte kul att springa runt hej vilt bland alla köpgalna människor, som inte ser 82cm långa barn och går rakt över dom.

Nåja, tillbaka till det här med sovandet. Varför? Varför vill hon inte somna? Denna veckan har varit jävlig. Det skriks inifrån sovrummet länge och högt. Jätte högt. Man kan säga att hon lärt sig "ta ton". Hon har snart varit i sängen en timme och hon sover fortfarande inte. Skrabba! 

En helt annan sak då - det är bara dryga tre veckor kvar till min lilla bebis börjar på dagis. Så jävla sjukt! Jag är lite rädd för att hon ska bli bortglömd och sitta i ett hörn och längta efter mamma. Ja, hon har blivit ganska mammig igen. Jag gillar det.