Sådärja, nu är julen förbi!

Jag hade svårt att tro det den 20:e när vi hade inte bara en eller två dagar av julfirande att se fram emot utan fyra stycken. Jisses säger jag bara! Nästa år ska jag ha julafton hemma och de som vill fira med oss får komma, annars får det vara.

 

Det har iallafall varit en ganska mysig tid, trots allt farande och flängande. Leia har hanterat alltihopa mycket bra trots att det blivit lite ruckat på hennes rutiner. Hon är superglad över alla sina julklappar som hon fått.

 

Vad som fanns i paketen:

Bobbycar (Bii) - en favorit.

Docka (Gocka) och bilstol till dockan - också en av favoriterna.

Massor av kläder - mammas favoriter.

Vinteroverall (Gacka)

Leksakstrumma - också en favorit.

Byggleksak - även det en favorit.

Stafli - pappas favorit.

Potta

Gummistövlar (Goo)

 

Det var nog det hela, jag ber om ursäkt om jag glömt något, jag har inte världens bästa minne Orden inom parantes är alltså så Leia själv säger. Hon tror att overall och jacka är samma sak. Gummistövlar och skor också.

 

Mamman i familjen fick också en fantastiskt present av pappan i huset. Glasögon! Japp, ni läste rätt. Denna mamman har haft linser i över 15 år utan att komplettera med glasögon (ajaj). Dessutom sover hon med dom (ajaj). Nåja, det ska bli ändring på det. Förhoppningsvis får jag dom i nästa vecka.

 

Lite julbilder nurå, håll tillgodo!

 

Till middagsvilan var det skrikfest igen. Linus som var bakis fick nog och tog in henne i stora sängen och vilade med henne. För mig själv tänker jag att det inte alls är bra att göra sådär, då får hon ju som hon vill. Men där och då orkade jag inte bry mig. Dom fick sova tillsammans. Också fick jag en söt bild också.

Inför natten skulle jag prova att vara med henne i hennes rum tills hon somnade. Det började med vrålande utan dess like, det började redan i famnen innan jag lagt ner henne i sängen. Jag förmodar att det är antingen för att hon är mörkrädd eller för att hon inte vill bli lämnad. Väl i sängen blev hon hysterisk, försökte klättra ut och var uppbart förtvivlad. Efter vad som kändes som en evighet fick jag henne att ligga ner. Jag hade ena handen på hennes huvud och andra på hennes mage. Flera gånger efter att hon lugnade ner sig frågade hon efter mamma varpå jag svarade "mamma är här" och hon slappnade av igen. Jag vaggade sängen och fortsatte ha handen på hennes huvud. Hon somnade efter drygt en halvtimme.

Nå, vad tror ni? Rädd för mörker eller rädd att bli lämnad? Jag tror nog att det är för att hon inte vill bli lämnad. Om hon bara visste. Om hon bara visste att jag aldrig någonsin skulle lämna henne. Min fina lilla skatt.

Nej, nu får jag väl ta upp henne igen. Jag tycker synd om henne när hon har det vettskrämda skriket. Hon får somna brevid mamma i stora sängen ikväll, jag har ingen ork för 5-minutersmetoden idag.

Varför vill min unge inte sova?

Jag återkommer till det föresten.

Idag åkte vi till väla för att handla julklappar. Tidigt ute i år, jag brukar handla julklapparna den 23:e. Konstigt nog är detta året det år som jag inte hittat alls bra/många julklappar. Jag har spenderat 5 timmar på väla och hittat julklapp till två stycken. Leia är en, så det kan knappt räknas. Om det beror på att jag inte alls visste vad jag ville köpa eller på att ungen min inte alls var rolig att ha och göra med idag vet jag inte. Men att sitta i vagnen är nu för tiden aptråkigt. Att vila middag på annat ställe än hemma är omöjligt. Att låta bli att skrika för halva väla är att glömma. Det är däremot jätte kul att springa runt hej vilt bland alla köpgalna människor, som inte ser 82cm långa barn och går rakt över dom.

Nåja, tillbaka till det här med sovandet. Varför? Varför vill hon inte somna? Denna veckan har varit jävlig. Det skriks inifrån sovrummet länge och högt. Jätte högt. Man kan säga att hon lärt sig "ta ton". Hon har snart varit i sängen en timme och hon sover fortfarande inte. Skrabba! 

En helt annan sak då - det är bara dryga tre veckor kvar till min lilla bebis börjar på dagis. Så jävla sjukt! Jag är lite rädd för att hon ska bli bortglömd och sitta i ett hörn och längta efter mamma. Ja, hon har blivit ganska mammig igen. Jag gillar det.

När vi kom ut stod Leia mest bara still och såg fundersam ut över allt "pi" som låg på marken. Efter någon minut i pulkan sa hon "wiiii" och slängde ner nävarna i snön. Kallt som tusan var det (ja, för mig iallafall, jag har inte vett att klä mig ordentligt) så rundan blev inte så lång. Vi hann med en liten fotostund där jag stod med skakande kamera i högsta hugg samtidigt som jag ropar "heeej" och "hohoooo" för att försöka få ungen att titta in i kameran. De som gick förbi kollade mer in i kameran än vad Leia gjorde.