Nu var det ett tag sedan jag var här inne igen. Det går i vågor känns det som. Nåja, jag är fortfarande sjuk men det börjar bli bättre, halsontet är borta men superförkylning, hosta och lock i örat är kvar. Jag har även fått en släng magkatarr och det har börjat bubbla i örat, spännande detta! Leia är så gott som frisk igen, lite snorig bara, men det är inte mycket.

Idag tänkte jag åka och sola/bada men jag orkar inte. Jag vill bli frisk! Istället ska vi gå en runda ner på stranden och få lite frisk luft när Jossan's ungar badar i det iskalla havet. Jag orkar inte det heller egentligen men något får vi väl göra. Nu ska jag vila mig en halvtimme innan loppan vaknar från sig förmiddagsvila.

På återseende!

Jag ligger just nu i sängen och tycker synd om mig själv, jag har nämligen också blivit sjuk och feberfrossat hela natten och dagen. Varenda muskel värker, halsen och öronen ömmar och huvudet dunkar. Jag kom att tänka på hur jag mådde efter förlossningen. Jag vet inte om jag berättat detta för er här på lilla bloggen.


När sköterskan frågade mig om jag ville ha en ryggbedövning var jag snabb att tacka ja. Jag hade väldigt täta och otroligt starka värkar. När den skulle ges fick jag en värk och det var totalt omöjligt att sitta blixtstill, om det beror på att jag rörde mig något eller att det helt enkelt blev fel vet jag inte och jag bryr mig faktiskt inte heller. Jag fick en såkallad durapunktion, något som händer 1 av 100 gånger och enligt mig är det på tok för mycket! Det betyder att man, när nålen fördes in, gjorde hål på ryggmärgshinnan och ryggmärg läcker ut. Detta orsakar ett tryck, i sittande och stående position och ger en fruktansvärd huvudvärk. Så stark att man inte kunde se eller höra ordentligt. Ligger man dock ner jämnas trycket ut och tar bort eller minskar huvudvärken. I mitt fall minskade. Vi provade att behandla med en drös olika värktabletter men ingenting hjälpte. Citodon+panodil var de som var mest effektivt.

De ville att jag skulle stanna kvar på sjukhuset tills jag blev bättre, eventuellt behövde man ett mindre ingrepp där ens eget blod sprutas in för att täta hålet i ryggmärgshinnan. Jag tjatade dock till mig att få åka hem med mina smärtstillande och den fantastiska narkosläkare jag hade fått tillät mig på ett villkor -att hon skulle ringa mig varje dag för att kolla läget.

Bilfärden hem var inte att leka med, jag mådde allt annat än bra och väl innanför dörren stupade jag i sängen. Där låg jag sedan i 14 dagar. Huvudvärken tog nästan kol på mig och jag kände mig som en levande död. Att inte kunna byta blöja på min dotter gjorde inte saken bättre.

Vad jag vill ha sagt med detta är att ryggbedövning är fantastiskt skönt att få för stunden men såhär i efterhand var det inte värt det. Jag hade klarat mig bra med bara lustgasen och om jag någon gång får privilegiet att föda barn igen ska jag definitivt tacka nej till en ryggbedövning.