När vi kom hem igen stupade jag i sängen, värkarna avtog litegrann och jag gick upp och åt frukost, tog en dusch och hann tänka att det nog bara var jobbiga förvärkar. För säkerhets skull gick jag och lade mig igen runt 10.00 för att vara så utvilad och stark som möjligt om en eventuell förlossning trots allt skulle komma. Värkarna fanns där, dom blev starkare och starkare, vid denna tidpunkten började jag andas mig igenom de, fast nu kunde det dröja upp till 10 minuter mellan värkarna. De kommande 2 timmarna var ganska lugna men jag såg ett tydligt mönster i värkar betet, de blev tätare och tätare igen.

12.00 ringde jag till förlossningen för att höra mig för, här hade vi ungefär 3 minuter mellan värkarna igen. Vi kom fram till att vi skulle avvakta fram mot kvällen för att se om de skulle avta igen. De kommande 6 timmarna låg jag i sängen, andades och klockade värkar. Jag slumrade till ganska bra mellan värkarna trots att det bara rörde sig om minuter. De blev aldrig tätare än 3 minuter men runt 18.00 beslöt jag mig för att åka in till förlossningen då de trots allt blev starkare för varje timme som gick.

Efter undersökningen visade det sig att jag var öppen 4 cm och de såg att jag var inne i ett värkarbete så vi fick stanna kvar, 19.00 skrevs vi in och jag gick ganska direkt in och duschade med det varmaste vattnet som gick att få, strålen riktade jag ganska uteslutet mot magen och svanken där jag nu också började känna av värkarna.

21.00 hoppade jag upp i sängen och en ny undersökning gjordes - 5cm. Här tappat jag hoppet en smula, 1 cm på 2 timmar. Ahja, jag hade klarat det ganska bra hittills så det va väl bara att fortsätta dårå. Linus frågar hur lång tid detta kan komma att ta (med tanke på förra förlossningen som var så himla utdragen) och den äldre barnmorskan svarar att vi har bebis innan frukost, men kanske till och med innan midnatt. Linus blir lite exalterad över att det kunde bli på självaste luciadagen.

22.00 konstateras det att jag har etablerat värkarbete, här omkring börjar jag också be om lustgasen. Den hjälpte dåligt och ganska omgående bad jag om ökad mängd, upprepade gånger. Härifrån eskalerade det ganska snabbt i styrka. Min fantastiska barnmorska frågar om jag inte ska ha en epidural trots allt men efter noga övervägande tacka jag bestämt nej. Jag kände mig som superwoman där ett tag.

Härefter har jag dålig koll på tider och hur öppningsskedet gick men jag satte mig på en pilatesboll en stund för att snabbare få ner bebisens huvud. När jag satt där och gungade fram och tillbaka samtidigt som jag lutar mig över sängkanten och har lustgasen i högsta hugg tycker jag lite synd om mig själv. "Efter detta förtjänar jag en jättebra julklapp" säger jag till Linus. Han svar minns jag inte, jag fick en värk och försvann in i dimman av lustgasen igen. Värkarna kom så snabbt och häftigt att jag inte riktigt hann med att börja andas i lustgasen innan toppen av värken var nådd, så till slut andades jag i masken hela tiden. Resultatet av det var en ganska frånvarande morsa. Jag svävade på mina egna moln och upplevde världen lite som jag själv ville.

23.00 ville jag krysta, ni vet som när man kräks, det går av sig själv. Vattnet hade fortfarande inte gått. Upp i sängen för en ny undersökning. Fullt öppen. De beslutar sig för att ta hål på hinnan och ut forsar vattnet.

Några minuter senare gör värkarna så ont att jag skriker efter epidural. Barnmorskan säger att det är dags för bebisen att komma ut nu och därmed är det för sent för en epidural. Uppgivet säger jag att jag inte kommer klara det. Barnmorskan håller inte med. Vi gnabbas ett par vändor om hurvida jag kommer klara det eller ej, jag avslutar med att en våg av krystkänslor kommer över mig, det går inte att hålla emot länge, nu vill hon ut.

23.35 får jag min första krystvärk och allt jag minns är att jag skriker i slutet av värken innan jag faller tillbaka i sängen.

Värk nummer 2 är en repris av den första. Jag ombeds hålla emot och inte krysta - jag lyder.

23.41 krystar jag för tredje gången och ut kommer en blå liten bebis som läggs på mitt bröst. Lova Elna Linusdotter är född, 52 cm och 3770 g kärlek.

När Leia var mindre gick vi på babysim och minisim men slutade att gå dit när hon började bete sig illa och vägrade lyssna utan bara gjorde precis som hon själv tyckte och tänkte. Tråkigt att vi gav upp det så lätt för Leia älskar verkligen att bada och hon var i toppen av gruppen på sin utveckling. Hon simmade, dök och hoppade från kanten utan några som helst problem.

I år var hon livrädd för vattnet, hon ville knappt bada och om man till slut fick i henne så satt hon som en igel på en. Efter lite övning vågade hon mer och mer och nu de senare dagarna var hon så gott som tillbaka, hon går i poolen själv och simmar på egen hand utan att man ska hålla i henne. Hon vill fortfarande inte hoppa från kanten eller dyka, egentligen vill hon inget som innebär vatten i ansiktet men utvecklingen gick iallafall framåt. Vi får se till att besöka badhuset ett par gånger fram till nästa sommar, eller kanske ta tag i minisimmet igen?

Man får ju försöka trötta ut henne iallafall, därför tog jag henne på en lång promenad igår. Hon hade förvisso vagnen så hon gick inte speciellt mycket, men frisk luft och sol brukar kunna göra sitt ändå. Vi kom fram till en stor lekplats där hon lekte i flera timmar och sedan samma promenad hem igen.

Om hon va trött på kvällen? Nej inte direkt. Idag ska vi prova sol/bad och se vad det gör för inverkan.

Hon har dock blivit mycket bättre med nattandet. Jag pratar tydligt med henne varje kväll om vad som kommer att hända och i vilken ordning (ex. äta, se på disney, borsta tänder, kissa - sova) och tramsar hon så blir det konsekvenser. Konsekvensen är oftast att hon inte får se på tv dagen efter, vilket verkar vara heligt. Hon verkar ha svårt att komma till ro nu utan nappen men jag hoppas att hon snart hittar ett nytt sätt så hon kan gå tillbaka till den där lättnattade unge vi alltid haft.

Nej, men det ska nog bli bra. Vi kommer bo lugnare och billigare. Med närhet till lekplatser och ankdammar. Lägenheten kommer vara i princip nyrenoverad (förutom golv) när vi flyttar in, alternativt precis efter att vi flyttar in. Den har en relativt öppen och bra planlösning och det är i vår mening stans bästa hyresvärd.

Här - i denna lägenheten kommer vi att bo. Här kommer vi att spendera de kommande åren, när vi sparar ihop till ett framtida lägenhet/radhus/husköp.

Ena stunden är hon en ängel, hon kan leka själv hur bra som helst. Det är faktiskt ganska ljuvligt att lyssna på, det är kul att höra hur hennes fantasi flödar. Men så går något fel, så som att vi ber henne ta på sig kläder, eller städa undan det hon släpat fram som hon inte längre leker med eller bara att hon inte får lov att se på disney - då kommer utbrottet. 

Och detta, mina vänner, detta är Utbrott med stort U. Det skriks något så fruktansvärt. Hon slänger sig på golvet. Hon sparkar. Snor och tårar rinner. Hon skriker så hon hostar och knappt kan andas ordentligt. Det spelar i princip ingen roll vad man än säger, hon lyssnar inte. Vill inte lyssna. Totalt meningslöst. Det är bara att genomlida skrikfesten och prata efteråt.

Efteråt vet hon mycket väl att det hon gjort är fel, ibland svarar hon att hon "bara ville skrika". Istället för att ge efter för viljan där och då att bara ge henne en lusing får man bita sig i läppen och prata pedagogiskt och lugnt. Hon säger förlåt, man får en kram och sen är det liksom glömt. Jag hoppas att denna fas tar slut snabbare än snabbt - i övrigt är hon världens godaste unge. Mot mamma iallafall, pappa är inte riktigt lika bra alla gånger. Hon är en liten mammagris. Så pass att jag ibland får dåligt samvete för Linus, han gör vad han kan, han anstränger sig och han till och med fjäskar ibland men ändå duger det sällan.

En annan nyhet är att vi nu gett upp nappen helt. "Jag är en stor tjej" säger Leia som inatt sovit sin tredje natt utan napp. Jag är en mycket stolt mamma!

Härligt att se så mycket rörelse i den lilla byn men det jag gillar mest är alla matstånd, och dessutom precis utanför porten. Mindre härligt är väl att jag just nu hör Danne Stråheds spelning som om jag satt där nere på torget. Jag ska inte klaga, Leia verkar sova sig igenom det.

På tal om vår lilla skrabba, hon verkar gilla dehär med karneval. Hon har åkt karuseller för 300kr, köpt en heliumballong i form av Dora för 100kr och vunnit gosedjur för 60kr - det var dag ett det, två kvar. 

Hon har idag åkt sin första karusell ensam. Så himla stor är hon. Fruktansvärt. Men hon gillade det nog, hon åkte samma karusell fyra gånger. Hon provade tre andra, på två började hon gråta och på den tredje satt hon mest bara och tjura. Imorgon ser hon fram emot mer karuseller och ponnyridning. Jag ser fram emot tacosvagnen och thaivagnen. Också ska jag se om jag kan hitta något stånd som gör sånadärra namnarmband, det vill jag ha ett. Jag ville ha skal till min telefon också men det fanns bara ett stånd och där fanns inga vanliga skal - besvikelse.

Nä, men jag trillar väl in en liten sväng här igen dårå. Leia leker för tillfället doktor, hon har kollat mina öron, lyssnat på mitt hjärta och kollat pulsen. Där är ordning och reda med den där tösen. 

På tal om napp.

Jag fick för mig att göra oss av med alla nappar utom en som hon själv fick välja att behålla. De andra la vi i en påse och gick till affären. Jag hade nämligen sagt till henne att hon kunde köpa vad hon ville i affären för dina nappar, sen lämnade man napparna där man tog det man ville ha - så kunde en ledsen bebis få dom napparna. Hon köpte vattenfärg.

Annars är hon just nu inne i en lite jobbigare period i sitt liv, hon sätter sig på tvären mest hela tiden, skriker luften ur sig åt det mesta varesig det är att hon inte vill sova eller att där är ett sandkorn i skon.

Vi avslutar som vanligt med ett bildregn.

Nämeh, se där va!

Jag har hittat tillbaka. Nu ska jag absolut inte säga att jag kommer vara aktiv här inne från och med nu, men ett inlägg om året ska jag väl kunna få till. Förhoppningsvis mer - det kan ju trots allt vara roligt att se tillbaka på om många, många år.

 

Vad har hänt då?

Vi har flyttat typ 3 gånger och.. tja,ingenting mer av värde att berätta än så egentligen.

 

Leia har blivit så stor. Så himla, himla stor.

Hon pratar hela meningar. Hor skrattar, gråter och skriker.

Hon har ett hejdundrandes humör och hon är mycket envis.

Hon trivs bra på dagis och har en bästis som heter Elin som hon tjatar om förjämnan.

Hon håller på med potträning och är superduktig.

Hon har fått sluta med napp när hon inte ska vila eller sova. (Japp, mamma vann striden)

Säkert mycket mer nytt än så sedan i Maj månad, men ni vet, det är svårt att komma ihåg.

 

Jag tänkte att jag avrundar detta inlägget med några bilder på vår stora, fina tjej.

Ps. Hur sjukt är det inte att här fortfarande tittar in folk varje dag? Kul iallafall!

 

Jag har suttit och fixat lie bilder medans Leia vila middag.

För några dagar sedan passade jag på att ha en liten fotostund med henne och här får ni ta del av resultatet.

 

 

Go´kväll mina damer och herrar.

Här sitter jag i en tyst lägenhet med datorn i knät och kattskrället vid fötterna. Leia sover sedan länge och Linus gav upp TV-spelet och testade lyckan i sovrummet istället. Mina två hjärtan. Ja, okej tre då. Fast jag gillar inte katten lika mycket.

 

Denna veckan har gått fort. Det kan bero på att jag i tisdags trodde att det var måndag.

Varför? Huuur kan man tro något sådant?

Jo, det kan jag berätta! Linus blev varslad från sitt arbete och har varit arbetslös sedan mitten av mars. Men hörrni! I måndags ringde hans arbetsledare och meddelade att han var välkommen tillbaka redan dagen efter - Tisdag! Så då började vi om igen - upp 30 minuter tidigare för att göra klart inte bara sig själv utn även den lilla damen. Och därför kändes tisdagen som en måndag.

 

Något annat kul som händer är att jag om exakt två veckor är i London. Ja, ni hörde rätt. Jag ska dit med jobb och kära kollegor. London, som sägs vara staden att shoppa i. Jag har försökt att spara så mycket som möjligt denna månaden och jag kan stolt meddela att jag förmodligen kommer ha lyckats spara ihop.. 500:-. YEY! Leia kanske får ett par strumpor. MEN - ett par strumpor från London är väl inte fy skam?

 

 

Man skulle kunna tro att jag vill skapa någon form av modeblogg här men det är inte sant. Jag bara gillar Leiakläder. Jag har inte ekonomi till att köpa allt jag vill ha (no shit) men om jag lägger upp det här så känns det lite som att jag ändå har de i mina ägor. Märkligt va. Här kan ni se mina senaste låtsasköp.

Hej hej, eller vad man brukar säga.

Trevligt att ni fortfarande hittar in hit trots att denna bloggen är mer död än levande just nu.

 

Jag tänkte dock prata om en helt annan sak.

Jag har sedan jag var väldigt, väldigt liten haft lite av ett sjätte sinne. Jag har på något vis kunnat "läsa av" människor. Jag skapar mig en uppfattning väldigt snabbt och det stämmer i 99% av fallen. Det är med andra ord väldigt svårt att ligga på plussidan hos mig om man inte är en bra människa rakt igenom.

 

Idag hände något roligt. Eller, ni ska få höra hela historian.

Jossan är min bästa vän, hon har träffat Leia kontinuerligt från dagen hon föddes. Nu på senare har Leia blivit frälst i Jossan, hon är typ det bästa som finns i världen just nu. 

Idag skulle vi gå och handla, jag och den lilla. Leia ville inte åka vagnen så vi skulle gå dit. När vi kommit ut till dörren ropar Leia "Jossa, Jossaaa" varpå jag svarar att Jossan är hemma. Hon ger sig inte så vi går hem till Jossan för att hälsa på. Efter lite spexande i trappuppgången tar Leia min hand och drar in mig till Jossan. När vi varit där ett tag så säger jag att vi ska gå till affären. "Neeeej" säger Leia. Några minuters tjat senare tröttnar jag och tänkte köra den där klassikern ni vet, "nu går jag" och hoppas på att ungen liksom ska fatta galoppen och bara hänga på. Närå, "hejdå mamma" säger Leia och vinkar till mig med världens största leénde.

 

Nåja, nu till det jag skulle komma till då:

Jossan hade en, för Leia, okänd man på besök hemma hos sig när jag gick iväg och handlade. Ensam. Leia brukar vanligtvis inte gilla främmande människor, hon är väldigt vaksam och försiktig. Blyg eller rent av rädd om man hellre vill säga det. Hon kan även visa tydlig att hon inte riktigt litar på folk, kända som okända. Men denna mannen, Leia accepterade honom på en gång. Dom lekte och spelade spel. Jag undrar om inte Leia också har den där fingertoppskänslan för människor, precis som sin mor. Det var första gången jag träffade honom och jag fick en bra känsla jag också.

 

Nu när det varit soligt ute i ett par dagar har jag börjat tänka på vår/sommarkläder till barnet mitt. Jag surfade runt lite på olika sidor nu ikväll ooch hittade ju massor som jag velat ge den lilla skrabban. Ni kan ju spana in djunglen nedan, synd att man inte är gjord av pengar. Här ligger ju många hundralappar bara här liksom. Men.. se och njut!

 

 

Gokväll!

Jag sitter och funderar på vårt lilla hus. Jag tycker att det kan bli klart snart!

Just nu är jag inne på tapeter. Vi har aldrig haft tapeter (ni förstår vad jag menar), vi har alltid målat och just nu känns det inte så kul. Jag vill ha det mesta vitt men jag vill gärna få in en fondtapet i sovrummen.

 

Leia vill promt ha denna tapeten på sitt rum.

Jag har föresten fått en ny tjänst och började på den förra veckan. Jag älskar det. Jag var splittrad och osäker på om jag gjorde rätt val men såhär med facit i hand så gjorde jag verkligen rätt.

Mer då? Leia sjunger mest hela tiden, man hör melodier av "imse vimse spindel" "björnen sover" "blinka lilla stjärna" "klappa kaka" "lilla snigel" och några andra som jag inte känner igen. Hon kan inte hela sångerna, hon kan typ en textrad som hon kör om och om igen. Sött!

Nu ska jag ta upp monstret som ska få lite middag och sen.. ska vi nog se på OS.