Oj vad länge sedan det var jag skrev något nurå. Dagarna liksom bara försvinner!

 

Jag köpte mig ett gymkort i fredags och Linus körde hårt med mig på gymmet i söndags så både igår och idag är jag helt förstörd. Jag har en fruktansvärd träningsvärk, det är helt sjukt alltså. Vi körde bara överkropp, för det ska man tydligen göra. Överkropp en dag, underkropp en annan dag osv. Jag kan inte sätta upp håret utan att böla så ont det gör. Jag kan knappt lyfta upp Leia. Äh, det är så sjukt synd om mig alltså, ni anar inte. Jag är utan tvekan värd chips och dippa på fredag!

 

Idag ska jag, Leia och Leias farmor hem till min farmor och farfar och överraska med fika tänkte vi.

Ikväll är det benpass på gymmet tillsammans med min bror, som jag tvingade skaffa ett kort igår.

Tanken är att jag på torsdag ska göra ett nytt pass överkropp. HAHA! Det kan vi fetglömma, säger jag. Kan jag inte ens lyfta ett glas vatten och föra till munnen så kan jag nog inte dra 20 kilo till bröstet heller.

 

 

Jag funderar ibland på hur smart människan faktiskt är. Tänk att en nyfödd bebis vet att man ska äta genom att leta rätt på tutten och suga. Det tog Leia ungefär 2 sekunder, ett geni! Tänk att hon som inte ens kan prata eller göra sig förstådd alls, vet hur man vinkar och gör det på beställning. Att hon vet precis vad "kisen" är. Att hon per automatik försöker sig på att krypa.

 

Jag brukar också förundras över att en mannskropp och en kvinnokropp kan skapa en bebiskropp. Och att den lilla, lilla kroppen växer i en kvinnokropp. Att den under 9 månader bara ligger i vatten, att alla blodkärl och organ (allt som oftast) blir helt korrekta. Alla dessa små, små, små blodkärlen placeras på precis rätt ställe. Det är helt sjukt! Och ju mer jag tänker på det, när man kommer djupare in i tanken desto sjukare blir det. Helt fantastiskt vad vi kan åstakomma. Leia är vårt livs verk.

 

Leia fick en peng av sin gamlafarmor och gamlafarfar och för den handlade hennes mamma lite av detta nedan.

 

 

Idag har jag och Leia varit på babycafe med alla kompisar. Eller.. där är inte så många kompisar, men vi kan ju säga det ändå. Bästisen Elliott var där äntligen efter att ha varit sjuk i en evighet. Och en annan liten gosse som jag tyvärr glömt namnet på kom också idag, till Leias stora förtjusning. Hon klappade honom så fint på huvudet och klämde lite på hans kinder.

 

Detta för mig vidare till dagens samtalsämne - De oskrivna reglerna

 

När jag är med Leia på sådana här platser med andra barn och alla småttingar far omkring hej vilt på golvet (nåja) känner jag att jag måste hålla extra koll på vad just min unge gör. Jag vill liksom inte att hon ska kravla sig fram till första bästa och sätta naglarna i ögonen på stackarn. Och ja, så gör små hulliganer! Likså vill jag inte att någon annans barn ska göra så mot Leia. Men det är inte alla som tänker likadant, vad jag har förstått.

 

Skulle jag råka säga till ett barn att inte ta min dotters napp i munnen får jag onda ögat från dennes mamma.

Skulle jag nämna att min dotter sover 12 timmar om natten utan att vakna blir man den mest hatade personen i rummet.

Säger man att man får sovmorgon på helgen när pappan tar dottern får man höra hur tufft det är att vara ensamstående.

 

 

Låt mig sammanfatta till er: Bry dig om ditt barn och ingen annan. Gör ett annat barn fel så ta din unge och gå därifrån. Snacka gärna skit om den dumma pojken/flickan på vägen hem. Nämn aldrig att ditt barn sover bra om nätterna, bara spela med, lite pustande och stönande kommer du långt med. Nämn för sjutton inte att du får sovmorgon, det får inga småbarnsföräldrar! Och kom ihåg- alla mammor tycker att de har de sötaste och bästa bebisarna. Det är bara att ignorera. Mycket nöje!

 

Farmor ville bestämt ha en bild på Leia just på denna platsen. Vi vågade inte säga emot och gjorde precis som hon sa, trots solen i ögonen.

 

 

 

Det börjar bli dax för oss att byta vagn, tycker jag. Vår Emmaljunga nitro har varit fantastisk och jag är nöjd med valet av den vagnen. Den är lätt att köra, den är robust och samtidigt smidig. Men nu när loppan mest sitter upp i vaket tillstånd i vagnen vill vi har en mindre, smidigare, mindre "ombonad" vagn.

 

 

Jag vet inte hur det är med alla andra mammor ute i världen, men jag är iallafall en mamma på helspänn som oroar sig konstant och är rädd för minsta lilla vad gäller min dotter. Det är så allvarligt att jag inte kan leva ettt normalt liv. Eller nej, så illa är det inte. Men nästan. Nästan!

 

Det hela började efter det där sablars +:et på graviditetstestet. I flera veckor intalade jag mig själv att jag inte alls var gravid, där fanns ingen bebis i magen. Så var det bara. Mitt sista graviditetstest tog jag i vecka 19.

 

Efter vårt första ultraljud kunde jag börja acceptera att där fanns en bebis i magen. Jag var väl så illa tvungen. Då började jag istället intala mig själv om att bebisen skulle dö i magen. Jag var livrädd för detta! Jag började känna sparkar i vecka 20 och hade jag inte känt något på 1 timme blev jag orolig och buffade igång ungen där inne.

 

Jag tränade och spelade matcher i innebandy fram till vecka 22 kanske, jag var målvakt och kastade mig så som jag brukar göra fram till en dag då det gjorde ont när jag råkat landa rakt på magen som började bukta ut lite. Genast tänkte jag att jag mosat min bebis och tränade inte en enda gång till.

 

Senare i graviditeten oroade jag mig för eventuella handikapp eller missbildningar. Och ännu senare när det började närma sig förlossningen oroade jag mig för just det, förlossningen. Navelsträngen runt halsen. Att navelsträngen tappar sitt fäste och bebisen förblöder. Att bebisen får syrebrist. Att hjärtat slutar slå.

 

När ungen sedan var ute blev det bara värre, Värst av allt var skräcken för såkallat PSD, plötslig spädbarnsdöd. Att jag skulle tappa henne. Att hon skulle kvävas. Att jag skulle dö i sömnen så ingen tog hand om henne. Och när hon började sova i sin egna säng inne i sitt eget rum var jag rädd för att någon skulle krossa rutan och kidnappa henne.

 

Nu är jag mest rädd för det här med kidnappning. Eller att hon slår i huvudet någonstans. Alltså hårt, typ på tv-bänkens hörn. Jag är också fruktansvärt rädd för sjukdomar, sådana sjukdomar man inte kan se eller märka av. Jag är fortfarande rädd för plötslig spädbarnsdöd även om hon börjar bli "för gammal" för det. Men jag köpte ett andningslarm till henne och sedan dess har jag kunnat sova med gott samvete. Andningslarmet är mina ögon och öron när jag sover. Alla borde ha ett sådant. På riktigt! De borde ges till alla nyblivna mammor på BB.

 

Mina rädsla och oro kommer förmodligen bara bli mer och mer med åren. Jag får helt enkelt lära mig att leva med det. Är det bara jag, eller är det såhär för alla?

Oh well!

Jag kunde inte låta bli att beställa hem lite fina kläder till minstingen i familjen. Vem annars?

25% rabatt är alltid 25% rabatt och det kan aldrig bli för mycket rabatt-köp. Snälla, ring inte in lyxfällan!

 

Hon fick inte allt hon önskade, jag hade lite att säga till om själv. Hon fick t.ex inga kläder i sin nuvarande storlek, det växer hon för snabbt för. Så, nu är pengarna slut för all traderaförsäljning. Jag har dock en en kass till att lägga upp. Jag ska bara bestämma mig för om jag ska göra små paket av de eller om jag ska lägga upp det var för sig. Frågan är vilket man tjänar mest på.

 

Om lite drygt 1½ vecka tänkte jag följa med svärmor till ullared. Jag har inget speciellt jag ska ha, men jag tänkte kolla om där fanns lite baskläder till loppan inför sommaren och krypandet. Hennes byxor lär ta en hel del skada när hon sätter igång med det. Sen kanske man ska köpa på sig ett antal paket våtservetter. Vi får väl se vad vi hittar för dryga hundralappen. Dåliga tider nu vetni!

 

 

Det har kommit till min vetskap att det är 25% rabatt på hela köpet hos KappAhl just idag!

Jag var precis inne och kikade och valde ut mina favoriter, jag fyller ju 8 månader i nästa vecka.

Detta är vad jag önskar mig!

 

 

 

 

Jaja, förlåt igen. Hoppas ni kan förlåta mig. Vet inte om jag kan sova gott annars.

Nej, det kan jag iofs inte ändå för här är en liten människa i hemmet som är förkyld och vaknar mitt i natten och vägrar somna om förän hon kommer in till sina föräldrars säng.

 

Jag sa att jag aldrig någonsin skulle ha mitt barn i min säng. Visst kan det vara mysigt någon gång ibland, men jag sover iallafall på helspänn och har ont i hela kroppen när jag vaknar. Sen kan jag tänka mig att det blir svårt att vänja av sovandet i föräldrarnas säng när hon blir äldre. Jag sa dock också att det är okej vid sjukdom. Och förkylning är ju faktiskt en sjukdom, åtminstone vid 7 månaders ålder. Så det så!

 

Bortsett från sovandet eller bristen av sovandet så flyter dagarna på.

Igår var vi och hälsade på min farmor och farfar en snabbis. Leia var supersnäll och trivdes bra i gamlafarmors knä. Oh, nu kom jag på att jag fick med mig lite choklad hem från farfar som jag ska smaska i mig nu. Tack för det, farfar!

 

Idag tog vi vårt pick och pack hem till Leias farmor och farfar för att kika på vårt nya vrålåk!

Nåja, det är min gamla, goa cykel som fått sig en uppdatering och barnsits. Det blev hur bra som helst och loppan verkade trivas som fisken i vattnet. Så stort, stort tack till farfar Kenny för allt jobb och det nya, mycket sköna styret och stort, stort tack till farmor Bodil för cykelsitsen! I sommar kommer vi cykla massor, det blir nog många turer hem till just Leias farmor och farfar för lek och poolbad. Och solning för mojjan såklart! Ska bara sätta igång med träningen snart, så jag inte misstas för en strandad val.

 

 

Jag får väl logga in här också och gnälla lite, det räcker knappast med instagram och facebook!

Igårkväll vid 10-tiden började jagmå otroligt illa. Det vände sig liksom i magen och även om jag var fullständigt utmattad senare på natten kunde jag inte somna. Minsta lilla rörelse gjorde det värre. Till och med när Linus rörde sig blev det värre. Vid 5-tiden fann jag mig själv inne på toa, med huvudet i toaletten. MMMM, hej tacos!

 

Senast jag hade magsjuka var efter att jag ätit tacopaj för typ 3 år sedan och sedan dess har jag inte ätit tacopaj, trots att jag älskade det. Kommer jag någonsin kunna äta tacos igen?

 

Well, efter mitt lilla missöde blev det lite bättre, men jag har varit helt off hela dagen och att ta hand om dottern var det inte ens frågan om. Linus stannade hemma och jag dog i sängen fram tills nu, i princip.

 

En sak jag brukar göra vid dessa tillfällena är att sova inne på toa. Ja, efter att man har hamnat där alltså. Linus fick en liten chock imorse när han kom in till spya i toan och sjukling på golvet. "eh, jaha. ska jag stanna hemma från jobb nu eller?" sa han.