Vi var på plats 09:30. Jag var lite nervös och visste inte riktigt hur jag skulle agera i situationen. Jag frågade fröken om vi bara skulle gå, även om hon var ledsen (med tanke på att det bara var andra dagen och första dagen vi lämnade henne), men det skulle vi.

Vi började gå och hon vrålade. "Mammaaaa, mammaaaaa". Linus flinade och segade sig ut. Mitt hjärta brast lite och jag bad honom att skynda sig på. Man klarar inte hur mycket som helst, liksom.

Äntligen ute!

Fan, jag hör hennes skrik ändå.

Helvete!

Jag sa ju inte ens hejdå.

Mitt i allt glömde jag att säga hejdå. Fy va hemsk jag kände mig. Usch!