Fan! Jag tog ut glädjen i förskott. Hon är inte alls tillbaka. Hon vilade bara upp sig så att hon kunde jävlas lite idag också.

Hon verkar lida av separationsångest. Jag får hålla henne i famnen (10-kilosklump) och vagga fram och tillbaka.. fram och tillbaka.. tills dess att hon somnar. När hon väl har somnat måste jag hitta mod att våga lägga ner henne i sängen. När jag lagt över henne i sängen knäpper jag händerna och tänker en stilla bön som låter ungefär såhär "snälla snälla snälla snälla". Ibland funkat det men ibland börjat hon vråla och då är det bara att ta om det från början.

Min rygg! Fy attans vad ont min rygg gör. Jag har kass rygg från början och att bära runt på en tung unge som knappast är still i famnen gör det inte bättre.

Säg mig, hur länge vara denna separationsångest-perioden? Och den extremt mammiga perioden? Är detta min nya dotter eller får jag tillbaka den gamla igen?