Jahaja, här sitter jag i min ensamhet. Leia har varit tyst som en mus sedan hon somnade strax efter 8. Jag har flera gånger fått gå in och kolla om allt verkligen står rätt till. Idag fick hon en cool kofta av sin farmor och farfar, en rosa pantern-kofta. Den är så pass tjock att jag tänker använda den som jacka till hösten och givetvis som tjocktröja på iskalla vintermornar.

 

Imorgon ska vi på 1-års kalas hos Elliott. Tänk att det redan har gått 1 år. För exakt 1 år sedan var jag så avundsjuk på att Josse och Robert fått sin bebis. Jag hade 5 veckor kvar. Och hur sjukt är det inte att min lilla bebis då fyller 1 år om bara 5 veckor? Fruktansvärt!

 

Hennes utveckling fortsätter i en rasande takt. Hon kryper snabbare än blixten. Hon reser sig upp mot allt, vid något enstaka tillfälle har hon till och med rest sig upp utan att hålla i något. Hon går runt bord och allt i rätt höjd. Hon kan ta några enstaka, vingliga steg på egen hand. Hon pratar mest hela tiden. Hon har lärt sig att sjunga. Hon har lärt sig att klättra upp i våran säng. Hon har börjat med att "ge och ta". Hon har fått ett jävla humör när hon inte får som hon vill. Hon kommer (oftast) när man kallar på henne, hon kommer definitivt om man säger "Leia, kom ska du få middag". Hon har börjat knipas. Hon visar tydligt när hon vill komma upp till någon, eller gå från en till en annan person. Hon tycker det är kul att kolla på bilder på sig själv. Hon har lärt sig att pussas (om än bara när hon själv vill och med öppen mun). Och sist men inte minst - hon har lärt sig säga mamma. Nej, där ljög jag. Men jag vill gärna att hon ska snappa upp det snart! Jag fantiserar om när jag kommer hem från en lång arbetsdag, kliver in genom dörren och hör små tassande fotsteg komma springandes mot mig och någon som ropar "mamma, mammaaaa" och sedan slänger hon sig i famnen också kramas vi.