När Leia fotfarande låg i magen var både jag och Linus ivriga om att få veta om det var en flicka eller en pojke vi skulle få. Jag kan inte svara för Linus, men för mig handlade det mest om mitt kontrollbehov, jag klarar inte av att inte veta - om möjligheten finns där. På vårt första ultraljud, efter alla miljoner tårar, frågade jag snabbt om barnmorskan såg vad det var för kön. Efter vad som kändes som en evighet sa hon "jag tror att det är en flicka, jag ser iallafall inga pojkdelar" och Linus frågade då hur säker hon var. Kvinnan svarade att hon inte ville lova något, att hon kände sig ganska säker men återigen - inte ville lova något. Vi nöjde oss inte med det svaret och vi ville inte vänta 10 veckor till så vi bokade en tid för ett 3D ultraljud nere i Malmö. Vi tänkte att där måste man ju se bättre, sen kunde det ju vara ganska häftigt att få se ansiktsdrag m.m.

 

Väl där var jag helt chockad över hur bra man såg. Det var ju helt sjukt! Det var som om jag hade en genomskinlig mage och bara kunde titta på min unge genom magen. Eftersom de frågade varför vi ville komma varpå jag svarat att vi ville veta kön så var detta det första hon kollade. "Detta är till 100% en liten flicka" sa hon. Mammahjärtat klappade några slag extra och sedan fortsatte vi syna vårt lilla mirakel. Tråkigt nog låg Leia från dag 1 långt ner i mitt bäcken med huvudet neråt. Tacksamt när vi skulle kolla könet, men mindre kul när vi ville se hennes ansikte. Vi försökte buffa och störa henne, men hon vägrade att ändra position så vi fick inte så bra bilder. Jag valde då att inte lägga ut bilderna här, det kändes lite för privat. Då visste vi ju inte hur det skulle gå. Men ut kom en fullt frisk liten skrabba, så här har ni de första tagna bilderna på vår prinsessa.