Till middagsvilan var det skrikfest igen. Linus som var bakis fick nog och tog in henne i stora sängen och vilade med henne. För mig själv tänker jag att det inte alls är bra att göra sådär, då får hon ju som hon vill. Men där och då orkade jag inte bry mig. Dom fick sova tillsammans. Också fick jag en söt bild också.

Inför natten skulle jag prova att vara med henne i hennes rum tills hon somnade. Det började med vrålande utan dess like, det började redan i famnen innan jag lagt ner henne i sängen. Jag förmodar att det är antingen för att hon är mörkrädd eller för att hon inte vill bli lämnad. Väl i sängen blev hon hysterisk, försökte klättra ut och var uppbart förtvivlad. Efter vad som kändes som en evighet fick jag henne att ligga ner. Jag hade ena handen på hennes huvud och andra på hennes mage. Flera gånger efter att hon lugnade ner sig frågade hon efter mamma varpå jag svarade "mamma är här" och hon slappnade av igen. Jag vaggade sängen och fortsatte ha handen på hennes huvud. Hon somnade efter drygt en halvtimme.

Nå, vad tror ni? Rädd för mörker eller rädd att bli lämnad? Jag tror nog att det är för att hon inte vill bli lämnad. Om hon bara visste. Om hon bara visste att jag aldrig någonsin skulle lämna henne. Min fina lilla skatt.