Mina största rädslor
22:30:00Tror att så fort man blir med barn så kommer den känsla i kroppen av oro, rädsla o glädje o den släpper aldrig taget men den lättar lite o ökar lite i olika åldrar. Sen har mammor en förmåga att må som barnen eller sin närmsta omgivning oxå, är barnen glada så är mamman glad, mår inte barnet bra så mår inte mamman heller bra. Jag känner så fortfarande men inte så intensivt som förr, men KÄNSLAN ÄR DÄR ALLTID <3
09:11:05
Jag tänker exakt likadant, va skönt att fler tänker likadant ;) Att någon ska ta sig in i hennes rum och ta henne när hon sover, att jag ska dö och ingen märker det så ingen tar hand om henne, att hon ska sluta andas, att jag ska tappa vagnen för en backe när vi är ute och går och så vidare! Du är med andra ord inte ensam :D
10:07:12
Ja fy det kommer många hemska tankar om vad som kan drabba sitt/sina barn. De finns där ännu, trots vuxna barn. Men man har lite mer distans...Man måste "backa" lite så att ni kan få vara vuxna på ert vis... Men du kommer ihåg Sandra, när du hade så ont.. Jag klarade inte av att se min dotter lida så, o som jag sa, att tar de inte in dig nu så välter jag sjukhuset...
17:24:38
Usch, jag känner/kände likadant. Jag var så lättad för varje ny vecka jag påbörjade när jag var gravid. Och råpluggade om förtidigt födda barn. När störst chans var att överleva osv. I London var jag mest livrädd hela tiden när jag var ute själv, tänk om någon kommer och hotar mig med ett vapen och vill ta Lilleman.
Jag tror aldrig oron eller rädslan släpper, men jag får hoppas att den blir bättre. Men i detta samhället vi lever i gäller det att ha ett vakande öga på sitt/sina barn hela tiden.
Men det är så jobbigt och ibland hugger det till i magen när jag inbillar mig att något håller på att hända. Någon beter sig mysko på gatan eller liknande..
