Den eviga väntan

Det känns som att jag stirrar mig blind. Som om det inte fanns någonting annat. Den 14:e augusti.
18 dagar till dess. Vi närmar oss, men det tar lång tid. Vi kryper fram, sätter naglarna i asfalten och drar oss fram.
Det känns som att 1 dag är 3 långa dagar då solen står högt på himlen, asfalten är så varm att det ryker om den, vatten syns inte så långt ögat kan nå. Man börjar fnysa, andas tungt. Sen faller man ihop. Så känns det.
 
Hörru!
Kan du inte komma ut nu? Jag vill så gärna se, lukta och klämma på dig.
Din pappa vill nog också träffa dig, han vet inte alls vem du är, han känner inte till dig så som jag gör.
 
Jag vet att du har din rumpa på vänster sida av min mage. Dina fötter har du på höger sida och du tycker om att sträcka på dig så att båda dina små fötter åker fram och tillbaka på hela min högra sida. Det ser lustigt ut, men ofta gör det ganska ont.
 
Jag vet att du är vaken tidigt på morgonen, för att sedan sova fram till eftermiddagen. Sedan vilar du lite till och lagom till 6 vaknar du till ett litet tag. Sedan håller du tyst fram mot natten då du har gympapass.
 
Jag vet också att du inte tycker om när jag ligger på höger sida, så jag får alltid vända din pappa ryggen när vi ska sova.
 
Nu vill jag lära känna dig mer.
Det är det många som vill, ska du veta.

Kommentarer
» farmor

Farmor o farfar längtar efter dig massor

2012-07-27 22:06:50
» Mormor

Mormor längtar oxå jättemycket =) Du är såå välkommen ut till oss.

2012-07-28 09:27:44
» Morfar

Vi i Munkebäck längtar också. :-)

2012-07-28 09:42:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback