Ena stunden är hon en ängel, hon kan leka själv hur bra som helst. Det är faktiskt ganska ljuvligt att lyssna på, det är kul att höra hur hennes fantasi flödar. Men så går något fel, så som att vi ber henne ta på sig kläder, eller städa undan det hon släpat fram som hon inte längre leker med eller bara att hon inte får lov att se på disney - då kommer utbrottet. 

Och detta, mina vänner, detta är Utbrott med stort U. Det skriks något så fruktansvärt. Hon slänger sig på golvet. Hon sparkar. Snor och tårar rinner. Hon skriker så hon hostar och knappt kan andas ordentligt. Det spelar i princip ingen roll vad man än säger, hon lyssnar inte. Vill inte lyssna. Totalt meningslöst. Det är bara att genomlida skrikfesten och prata efteråt.

Efteråt vet hon mycket väl att det hon gjort är fel, ibland svarar hon att hon "bara ville skrika". Istället för att ge efter för viljan där och då att bara ge henne en lusing får man bita sig i läppen och prata pedagogiskt och lugnt. Hon säger förlåt, man får en kram och sen är det liksom glömt. Jag hoppas att denna fas tar slut snabbare än snabbt - i övrigt är hon världens godaste unge. Mot mamma iallafall, pappa är inte riktigt lika bra alla gånger. Hon är en liten mammagris. Så pass att jag ibland får dåligt samvete för Linus, han gör vad han kan, han anstränger sig och han till och med fjäskar ibland men ändå duger det sällan.

En annan nyhet är att vi nu gett upp nappen helt. "Jag är en stor tjej" säger Leia som inatt sovit sin tredje natt utan napp. Jag är en mycket stolt mamma!